tisdag 8 januari 2008

3. Om hjärtat ännu slår


Aino Trosell


Det här är en långsam och sugande kriminalhistoria. Eller om man ens kan kalla den för en kriminalhistoria. Man får, i jag-form, följa huvudpersonen genom en kaotisk del av sitt liv.

Siv Dahlén är undersköterska och arbetar som vårdare på ett äldreboende. Hon har ett grått äktenskap sedan dryga tjugo år och tillsammans har de en utflyttad dotter. En dag kommer hon på sin make med att vara otrogen. Hon blir fly förbannad och envis som hon är bestämmer hon sej för att flytta isär. Men det räcker inte med det. I samma veva dör hennes moster av en hjärnblödning och Siv bestämmer sej för att flytta tillbaka till hemorten Malung där hon föddes och växten upp. Hon köper sin mosters gamla stuga och flyttar in i den och skaffar sej ett jobb på garveriet.

Eftersom boken är skriven i jag-form (fps?) så får vi hela tiden följa Siv i hennes tankar och förnimmelser. Vi får aldrig se vad någon annan person i hennes närhet gör eller ser när inte Siv är i närheten. Det gör att boken får det här långsamma sugande tempot. Men det gör inte så mycket för det blir väldigt intensivt (inneisivt?) ändå. Vid några få tillfällen får vi följa händelser på andra platser i Sverige, men det är små snuttar som på ett perifert sätt knyter an till historien.

Boken är väldigt välskriven och man känner att Aino Trosell är väl förtrogen med språket. Det är ett skönt språk att läsa och man blir glad av ordvalen som ibland inte är helt moderna. Typsättningen i den pocketutgåva jag läste var emellertid inte helt perfekt och jag saknar framförallt talstreck eller citat-tecken när någon pratar. Det var oerhört irriterande att läsa och helt plötsligt märka att det visst var någon som hade sagt något. Det gillar jag inte.

Stora delar av handlingen utspelar sej i Malung, en liten stad i västra Dalarna. Aino är själv uppvuxen i staden och det känns att hon är väl insatt i hur livet i byn fungerar. Eftersom jag själv stammar från Malung så är det extra spännande att för sitt inre se alla husen som beskrivs.

Det var dessutom skrämmande att läsa brasklappen som finns med som ett p.s. på slutet.

Mycket bra bok. Köp och läs.

1 kommentar:

Hans Persson sa...

Omarkerade repliker tycker jag riktigt illa om. Det blir klart mer svårläst.