lördag 29 mars 2008

17. I döda språks sällskap

Min påske-ikke-krim-bok. För att ta ett kliv åt sidan från allt krim-läsande läste jag en bok om gamla språk istället.

En bok om väldigt gamla språk, av Ola Wikander.

Den här killen är verkligen lärd som ett litet troll. Han är född 1981 och började studera latin när han var 13. Det är inte utan att man känner att man slafsat bort 30 år av sitt liv i onödan. Jag vill också lära mig gamla döda språk.

I sin epilog skriver Ola att om någon läsare fascineras av de korta beskrivningar han gjort och sedan själva vill börja studera språken så har hans bok nått fram. Och jag är helt såld. Jag kan bara inte bestämma mig var jag ska börja. Gotiska och anglosaxiska verkar lätt nog eftersom de är så närbesläktade med vårt eget språk. Å andra sidan är latin, gammalgrekiska och sanskrit mer gångbara internationellt. Nåja. Kommer tid kommer ... tid. Just nu har jag ont både om tid och i magen. Förhoppningsvis går båda över.

Det var speciellt intressant att se räkneorden (ett till tolv) på gotiska och jämföra dem med svenska och tyska. Det mest intressanta var orden ainlif och twalif som betyder en respektive två lämnat (från tio) vilket blev elva och tolv. Ordet hunda betyder hundra, det extra r:et har vi slarvat dit i efterhand. Räkneordet tusen kommer från þusundi, där ändelsen undi kommer från hunda (hundra) och förstavelsen þus skulle betyda något i stil med stor. Tusen är alltså samma sak som storhundra, helt logiskt om du frågar mig.

Ola har föredömligt givit läsaren en gedigen lista på fortsatt läsning om man vill dyka djupare in i de dammiga luntornas domäner. Nu ska jag botanisera.

1 kommentar:

Wyrd_sister sa...

Vad kul det låter, jag kanske följer efter.