tisdag 11 mars 2008

Dubbel VAB idag

På svenska brukar VAB stå för vård av barn. Idag är jag hemma med min dotter och tar det lugnt för att hennes förkylning ska misstrivas och självdö.

På NASA-engelska står VAB för Vehicle Assembly Building, dvs den byggnad i vilken man sätter samman och lastar de farkoster som ska ut i rymden. I detta fall var det Endeavour som sattes fast på externa bränsletanken (som redan hade två boostrar på sidorna). Därefter lastades japanska laboratoriet Kibo in. Fast allt detta skedde för en månad sedan. Därefter har Endeavour baxats ut till startrampen och förberetts med ditten och datten.

I morse var det uppskjutning. Strax efter klockan 7 (svensk tid) lyfte Endeavour snyggt och prydligt upp i natthimlen ovanför Florida. Det är inte så mycket att se på en nattuppskjutning, mest en stor gulvit flamma och sedan bara svart.

Eftersom familjen satt vid frukostbordet passade jag på att sprida lite entusiasm kring allt vad rymden har att erbjuda. Sonen läser dessutom om solsystemet i skolan just nu så jag tänkte att man kunde förse honom med lite fakta som hans fröken (nu generaliserar jag) troligen inte känner till.

Eftersom entusiasmen fortfarande sprudlar här hemma så skriver jag av mig lite fakta på er läsare också.

Rymdfärjan far fram över jordytan i en hastighet av 28 tusen kilometer i timmen. Det är tusen gånger fortare än man får köra förbi en valfri skola. Anledningen till att de flyger så fort är att jorden hela tiden drar dem neråt. För att de inte ska trilla ner så nyttjar de den i folkmun kallade centrifugaleffekten. Ju närmre jorden man flyger, desto fortare måste man flyga för att inte störta ner. Är man tillräckligt långt bort så kan man stå helt stilla. Då kallas det geo-stationär bana. De flesta av våra TV-satelliter är geostationära och tur är väl det. Annars skulle vi vara tvungna att springa ut och vrida på parabolen hela tiden.


Rymdfärjan startar inom ett tio minuter stort fönster precis då ISS (i det här fallet) passerar ovanför. Eftersom det tar ett litet tag att komma upp i 28000 km/h så hinner rymdstationen åka ifrån färjan med ungefär ett halvt varv runt jorden. Men genom att flyga på en lägre höjd (och därmed fortare) så knaprar färjan sakta kilometer för kilometer och till slut är de ikapp stationen och kan docka. Det här tar ungefär ett dygn och under tiden plockar astronauterna fram en massa utrustning och förbereder för de två veckor de ska vara i rymden. De filmar också undersidan på skytteln för att kolla så att inga av värmesköldarna har trillat loss eller spruckit. Annars blir det dåligt när de ska försöka landa igen.

När de slutligen når fram till ISS befinner de sig på runt 350 kilometers höjd. På en normalstor jordglob blir det ungefär en centimeter ovanför ytan (knappt). Löjligt lite.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant info. Jag har alltid undrat varför de behöver flyga ikapp ISS. Om svaret är så som du skriver, så skule man ju kunna starta en stund tidigare och helt enkelt komma i fas med ISS. Men det måste finnas en hake... Kostnaden / tidsenhet som en rymdfärja spenderar i rymden under ett uppdrag är naturligtvis skyhög, vilket talar för att man till varje pris vill spendera så stor del av tiden dockad vid ISS, eller? Förklara för mig VARFÖR de väljer att sakta åka ikapp ISS.

Anton Ymer (pseudo) sa...

Hej Anonym.

Skulle man vilja docka så snart som möjligt efter start så vore det optimala naturligtvis att starta i förväg och låta ISS komma ikapp medan man är på väg upp.

En del av orsakerna till att man inte gör så är att man ska hinna krypa ur sina startdräkter, stuva undan dem, börja plocka fram andra saker, öppna skyttelns lastluckor för att kyla utrustningen, plocka fram OBSS för att filma hela undersidan där värmesköldarna sitter.

Det är säkert två hundra säkerhetspunkter som ska gås igenom också för att kolla så att skytteln inte läcker eller kortslutits eller så.

Allt det där tar sin lilla tid och då kan man passa på att anpassa sig medan skytteln hinner ikapp.

Vid en första anblick kan det verka övermåttan knasigt att "börja för sent" och sedan "gasa upp till en högre hastighet" för att så småningom komma ikapp igen. Men man glömmer att skytteln befinner sig i en bana som är lägre än ISS. Skytteln har därmed rejäl "innerkurva" och behöver egentligen inte köra fortare för att ändå knapra in på avståndet.

Som den gode Pratchett skulle ha sagt; Det där är inte fysik, det där är geografi*.


*) Eller möjligen geometri.