tisdag 29 juli 2008

31. ...nu vill jag sjunga dig milda sånger

Det här är en bok om två kvinnor som möter varandra i Dalarna (en bit utanför Borlänge om jag lyckades tolka beskrivningarna rätt). Boken är skriven på engelska, i Nya Zeeland av Linda Olsson. Därefter översatt till svenska. Den är duktigt bra skriven och duktigt bra översatt, inte för att jag jämfört med engelska originalet på något sätt...

Det är en bok om känslor. Det är som en lång sugande road-movie-bok fast utan bil. De har förvisso en bil men de åker inte mycket mer än till kyrkan med den. Genom boken får man en inblick i båda kvinnornas liv.

Den ena kvinnan, Astrid, är runt 80 år och har bott i byn i stort sett hela livet. Hon blev bortgift av sin far och "dog" på bröllopsnatten och har sedan den dagen väntat på att hennes make skulle dö så att hon blev fri.

Den andra kvinnan, Veronika, är i 30-årsåldern och har hunnit med att bo på massor av olika ställen i världen. Hon har också drabbats av stor sorg och kommer till grannhuset lite för att fly, lite för att skriva färdigt den bok som hon håller på med.

Kvinnorna träffar varandra och öppnar sig och blir riktigt goda vänner den sommaren. Båda finner en lycka som de aldrig trodde att de skulle få känna igen. Veronikas bok blir en helt annan bok. Och den är klart värd att läsa. Den är klart gripande. Ha en låda näsdukar redo.



p.s.
Citatet "nu vill jag sjunga dig milda sånger" kommer från Karin Boyes dikt Min stackars unge. Jag blev lite inspirerad av den så jag plockade upp Kallocain som är en 1984-roman skriven av henne. Den kommer att bli min nästa läsning. Det finns för övrigt en bra källhänvisning till alla dikter i slutet av boken.

Inga kommentarer: